Vardagsmisär

Jag sitter och läser Fridas blogg http://sweetfrida.blogspot.com/ , Frida en tillika förrymds Höörsbo som vän, hon bor i Equador och arbetar för UBV (slå mig om jag skriver fel) hon gör något för världen, hon är en hjälte. I och med vi är uppväxta på samma område, gått i samma skola, lekt med samma leksaker, skrattat åt samma skämt skulle man kunna säga att vi är väldigt lika, vi har samma intressen och lika moral. Hon har bott i källaren hos sina föräldrar, jag bodde på vinden hos mina. Jag är äldst, Frida är yngst. Jag vill, Frida gör : )
Att jag skriver detta är för att jag beundrar Fridis, hon visar verkligen hur man ska gå tillväga för att kämpa. Frida ber mig ofta om råd i känslofrågor, Frida vet allt praktiskt. Vi kompletterar nog varandra rätt bra. Frida och jag sågs senast i juni i ungefär en timme hemma i hennes föräldrars källare, jag var hemma på snabbvisit och hon hade precis kommit från Bolivia. Vi älskar att längta men hatar att sakna. Undrar vart vi ses nästa gång...

Jag borde vara rätt stolt över mig själv också. Jag bor också utomlands, om än i Europa. Jag klarar mig själv. Jag firar jul utan min familj. Jag skapar min egna tillvaro. Spanska dokument har blivit till en vardag, myndigshetssamtal är en suck och det har nästan blivit mer exotiskt att köpa knäckebröd än manchegoost.

Den som tycker det är häftigast att jag bor i Spanien är nog min tandhygenist som alltid berättar och ger tips om hostmediciner och goda tapas. (Hon var i Marbella en gång för ett par år sedan med sin man, visst är andras glädje underbar?)

Det är snart nytt år, andra gången jag inleder ett nytt år med att bo utomlands (eller fjärde gången, beroende på hur man räknar)inför 2008 har jag många nyårslöften, vissa större än andra. Vissa lite mer realistiska än andra. Ett löfte jag har är att försöka tycka att mitt liv är häftigt, precis som Fridas är. Min vardagsmisär är mångas dröm...

Viva España!!!