Dagen då omvärlden lyssnar

Båda jag och mina brossor gillar musik, självklart att lyssna men framförallt att spela.
I dag spelade jag piano men efter ett par misslyckade försök till att spela ryska symfonier lika bra som jag gjorde förut, skyllde jag på ont i fingrarna och satte mig för att läsa en bok istället.
Jag spelar flöjt också, eller ja spelar och spelar. Jag har nog inte spelat en hel låt på ett par år.
När man kommer hem såhär så vaknar en massa tankar, dumma tankar kanske. Jag tänkte ta med mig min flöjt ner till Barcelona, det är mer än 10 år av mitt liv jag vigde till flöjtmusik. Jag lyssnade på flöjtduetter och spenderade mina kvällar på musikskolan. Jag satt i orkestern på Kungliga Operan och i Dresden, vi spelade föreställning efter föreställning och sen bara la jag av.

Nu när jag sitter här i min gamla skrivbordsstol, på mitt gamla rum (som nu är min brors) och tycker att jag med respekt för all den tid jag har lagt ner borde ta upp mitt flöjtspelade igen. Brusiga toner och luftbrist skulle jag kunna skylla på torra krokar och klistriga klaffar...

Vad som skiljer oss syskon åt när vi spelar är vem som vi spelar för. Filip han spelar konstant och blir arg när man inte hör skillnad på en hel not och en punkterad halv not, Filip spelar för alla, Filip övar på tågstationen och tjänar pengar, Filip nynnar egna sånger på tåget.

Jag slutar spela om någon kommer in i rummet, få av mina vänner (utanför musiken) har hört mig spela. Jag gömmer mitt intresse och lyssnar på smyg på flöjtduetter eller pianostycken.

Vad som fick mig och tänka på detta var Viktors reaktion när jag hittade Liposuction (hans band) på datorn. Tänkte det kunde jag minsann få lyssna på men det räckte jag tittade på mappen så kom han flygandes genom rummet för att stoppa mig. "INGEN lyssnar på oss när vi spelar. Det är bara jobbigt..."

Tur man är annorlunda